Vissa dagar kan allt bara kännas fel. Man tänker på hur saker har varit, hur saker skulle kunnat vara. Idag har varit en sån dag. Kanske beror mycket på att jag inte känner mej riktigt pigg, eller att jag är i timrå där precis alla minnen finns.  Kan vara att jag åker tillbaka till till norge på lördag och det känns inte som jag har gjort allt jag velat här hemma. Tiden har gått så himla fort. Känns som jag inte fått en tillräcklig dos av Vicky att jag kommer klara mej tills nästa gång vi ses. Ändå fast vi varit med varandra dag och natt sen den 22/12. Vi kan helt enkelt inte bli less på varandra. Det kallas äkta vänskap.
Men ändå fast jag ser lycklig ut på utsidan så kan det se helt annorlunda ut på insidan vissa stunder. Har väl helt enkelt blivit ärrad för många gånger. Vissa saker glömmer man aldrig och vissa ärr tar jävligt lång tid att läka, om dom ens gör det. Vissa problem stannar inte i lilla timrå utan dom följer med hela vägen över gränsen till norge.

Ursäkta klagan, men det är därför det är skönt att ha blogg ibland. Skriva är bra.

Imorn kommer att vara en bättre dag. Hoppas jag iaf.

Nu ska jag joina snarkande vicky i sängen och börja tampas med den eviga kanabsloutintesomnahurmyckeochlängejagänförsöker kampen.

~All the dreams from the past, faded so fast~